Efter att ha lämnat boet och skapat sig något av en egen familj blir relationen till föräldrarna så annorlunda. Detta fick jag erfara i helgen, när mina föräldrar var på samma spelkonvent som jag, mina kollektivkamrater och min flickvän. Världarna fick en beröringspunkt och det blev nästan smärtsamt tydligt hur avskiljda de är från varandra.
De personer jag under min uppväxt sett upp till, förlitat mig på och blivit omhändertagen av är plötsligt mer av mina jämlikar. Jag är min egen på ett helt nytt sätt.
Även om min mamma tycker om att kalla mig för sin lilla unge så vet vi båda att det inte är så det förhåller sig längre. Jag har mitt liv, min familj. De har sin.
Nästa år, när vi återigen träffas på samma spelkonvent, så kommer det vara ännu tydligare. Om allt går som planerat har jag och min flickvän en liten person till i vår familj då.
Det hela får mig att fundera på framtiden. Hur kommer det bli när världen har rört sig ytterligare ett varv och lilla Jinx själv upplever känslorna av plötslig distans till sina mammor men samtidigt uppfylls av den nyvunna självständighetens frihet?
Jag har ingen aning, men det känns spännande. Mitt äventyr, vårt äventyr, har bara börjat.
måndag 27 februari 2012
lördag 18 februari 2012
Min flickvän och jag
Min flickvän och jag är ganska olika.
Hon är ordentlig, förståndig och oerhört diplomatisk.
Hon blir aldrig arg ens när jag vill det och tycker om att hjälpa till.
Hon tycker att det är väldigt jobbigt när saker inte blir som planerat och stressar ofta upp sig och oroar sig.
Hon skrattar åt ordskämt och felplacerade skiljetecken.
Hon dricker sällan och nästan aldrig för att bli berusad.
Hon tycker att nikotin är knark.
Hon älskar rödbetor och vinäger men gillar inte nyponsoppa, bananer eller russin.
Hon går upp tidigt på morgonen och tycker om att bara-mysa-inget-mer.
Jag är oordningssam, impulsiv och stundtals väldigt envis.
Jag blir ibland arg mest för att få vara arg, jag måste få använda olika känslor.
Eftersom kaos är lite min grej och eftersom att jag är van vid att jag sällan lyckas genomföra mina planer på det sätt jag tänkt så tar jag det lugnt i de flesta situationer.
Jag har tusen idéer och tusen halvfärdiga projekt.
Jag super, går på puben, röker cigg och tar mig en jolle då och då.
Jag tycker om äppelmos och nyponsoppa men gillar inte vinäger/ tahini/ jordnötssmör/ senap på/ i allt (vilket min flickvän i princip gör...)
Jag sover ofta länge och vill ofta ha sex.
Samtidigt är vi ganska lika.
Vi har delvis samma värderingar och liknande världsbild.
Båda är genusmedvetna, har en queerfeministisk utgångspunkt, är vänstersinnade samt djurrätts- och miljöengagerade.
Vi lyssnar på samma musik. Reggae såsom glesbygd'n, kapten röd, governor andy, kultiration, svenska akademin och ska'n'ska, doktor kosmos, vissångare, folkmusik, björk, the beatles, progg och punk som the clash, asta kask och dia psalma.
Vi är båda besatta av doctor who, webcomics, brädspel, böcker, te och garnhobbies som virkning och stickning.
Vi lånar varandras kläder, sminkar varandra och använder ett liknande sätt att tala.
Men oavsett allt det, oavsett alla våra likheter och olikheter så finns det en del saker som är viktigare än allt annat.
Att vi tycker om att somna i varandras armar.
Att vi blir glada när vi inser att den andra ligger vid vår sida när vi vaknar.
Att en gnista skapas när våra blickar möts.
Att vi litar på varandra helt och fullt.
Att vi vet att så länge vi vill så är det vi.
Hon är ordentlig, förståndig och oerhört diplomatisk.
Hon blir aldrig arg ens när jag vill det och tycker om att hjälpa till.
Hon tycker att det är väldigt jobbigt när saker inte blir som planerat och stressar ofta upp sig och oroar sig.
Hon skrattar åt ordskämt och felplacerade skiljetecken.
Hon dricker sällan och nästan aldrig för att bli berusad.
Hon tycker att nikotin är knark.
Hon älskar rödbetor och vinäger men gillar inte nyponsoppa, bananer eller russin.
Hon går upp tidigt på morgonen och tycker om att bara-mysa-inget-mer.
Jag är oordningssam, impulsiv och stundtals väldigt envis.
Jag blir ibland arg mest för att få vara arg, jag måste få använda olika känslor.
Eftersom kaos är lite min grej och eftersom att jag är van vid att jag sällan lyckas genomföra mina planer på det sätt jag tänkt så tar jag det lugnt i de flesta situationer.
Jag har tusen idéer och tusen halvfärdiga projekt.
Jag super, går på puben, röker cigg och tar mig en jolle då och då.
Jag tycker om äppelmos och nyponsoppa men gillar inte vinäger/ tahini/ jordnötssmör/ senap på/ i allt (vilket min flickvän i princip gör...)
Jag sover ofta länge och vill ofta ha sex.
Samtidigt är vi ganska lika.
Vi har delvis samma värderingar och liknande världsbild.
Båda är genusmedvetna, har en queerfeministisk utgångspunkt, är vänstersinnade samt djurrätts- och miljöengagerade.
Vi lyssnar på samma musik. Reggae såsom glesbygd'n, kapten röd, governor andy, kultiration, svenska akademin och ska'n'ska, doktor kosmos, vissångare, folkmusik, björk, the beatles, progg och punk som the clash, asta kask och dia psalma.
Vi är båda besatta av doctor who, webcomics, brädspel, böcker, te och garnhobbies som virkning och stickning.
Vi lånar varandras kläder, sminkar varandra och använder ett liknande sätt att tala.
Men oavsett allt det, oavsett alla våra likheter och olikheter så finns det en del saker som är viktigare än allt annat.
Att vi tycker om att somna i varandras armar.
Att vi blir glada när vi inser att den andra ligger vid vår sida när vi vaknar.
Att en gnista skapas när våra blickar möts.
Att vi litar på varandra helt och fullt.
Att vi vet att så länge vi vill så är det vi.
fredag 17 februari 2012
Att ta en annan människas kropp, Att sälja sig
Begreppen förekommer ofta. I våldtäktssammanhang blir offret taget, sexsäljaren säljer sig själv, mannen tyckte att han hade rätt att ta kvinnans kropp.
Språket är visserligen användbart för, och menat till, att beskriva ett maktförhållande. Den som tar och den som blir tagen. Förövaren och offret. Subjektet och objektet.
Men kan en kropp verkligen tas? Blir inte offrets rätt till sin egen kropp än mer förminskad genom språket? Att någon gjorde något med din kropp är inte samma sak som att din kropp är tagen. Den är alltid din. Uttalanden likt de i inläggets början blir snarare kontraproduktiva än hjälpande. Om till och med de som står på din sida konstruerar din kropp som något som är möjligt att tas förstärks bilden av att kroppen inte är din egen.
Visserligen finns det situationer där kroppar - och kroppsdelar - tas. Det finns människor som säljer sina organ för att kunna leva, som bokstavligt talat säljer sina kroppar. Men detta skulle inte jag vilja kalla riktigt samma sak. Du har inte blivit tillfråntagen din kropp för att du har blivit taffsad på, du blir inte tillfråntagen din kropp för att du erbjuder dig att utföra sexuella tjänster med den för betalning, du blir inte ens tillfråntagen din kropp om du blir ett offer för trafficking eller slavarbete och tvingas till att använda din kropp på ett sätt som du inte vill dagligen. Det som blir ifrågasatt, det som kränks, det du blir berövad, det är rätten till din kropp. Det är skillnad.
Genom att säga att någons kropp, någons person, någons inre skulle kunna bli taget är att göra offret för alltid ofullständigt. Det är att säga att det alltid är förövaren som kommer att ha makten. Offret är ju inte helt. Offret är taget. Jag har blivit våldtagen. Men min kropp är, var och kommer alltid vara min. Det förövaren gjorde var att inkräkta, att kränka min rätt till min kropp, att kränka kroppen som sådan, att beröva mig vilja och kontroll. Men min kropp berövades mig inte. För en stund var det någon som gjorde saker med min kropp som jag inte ville. Med betoning på min.
De flesta människor är någon gång offer. De flesta människor - och särskilt kvinnor - får någon gång i livet uppleva hur rätten till deras kroppar kränks, hur andra människor tar sig friheter på deras bekostnad. I den stunden är de offer. Men de är alltid, alltid sina egna.
I kropp och i sinne.
Språket är visserligen användbart för, och menat till, att beskriva ett maktförhållande. Den som tar och den som blir tagen. Förövaren och offret. Subjektet och objektet.
Men kan en kropp verkligen tas? Blir inte offrets rätt till sin egen kropp än mer förminskad genom språket? Att någon gjorde något med din kropp är inte samma sak som att din kropp är tagen. Den är alltid din. Uttalanden likt de i inläggets början blir snarare kontraproduktiva än hjälpande. Om till och med de som står på din sida konstruerar din kropp som något som är möjligt att tas förstärks bilden av att kroppen inte är din egen.
Visserligen finns det situationer där kroppar - och kroppsdelar - tas. Det finns människor som säljer sina organ för att kunna leva, som bokstavligt talat säljer sina kroppar. Men detta skulle inte jag vilja kalla riktigt samma sak. Du har inte blivit tillfråntagen din kropp för att du har blivit taffsad på, du blir inte tillfråntagen din kropp för att du erbjuder dig att utföra sexuella tjänster med den för betalning, du blir inte ens tillfråntagen din kropp om du blir ett offer för trafficking eller slavarbete och tvingas till att använda din kropp på ett sätt som du inte vill dagligen. Det som blir ifrågasatt, det som kränks, det du blir berövad, det är rätten till din kropp. Det är skillnad.
Genom att säga att någons kropp, någons person, någons inre skulle kunna bli taget är att göra offret för alltid ofullständigt. Det är att säga att det alltid är förövaren som kommer att ha makten. Offret är ju inte helt. Offret är taget. Jag har blivit våldtagen. Men min kropp är, var och kommer alltid vara min. Det förövaren gjorde var att inkräkta, att kränka min rätt till min kropp, att kränka kroppen som sådan, att beröva mig vilja och kontroll. Men min kropp berövades mig inte. För en stund var det någon som gjorde saker med min kropp som jag inte ville. Med betoning på min.
De flesta människor är någon gång offer. De flesta människor - och särskilt kvinnor - får någon gång i livet uppleva hur rätten till deras kroppar kränks, hur andra människor tar sig friheter på deras bekostnad. I den stunden är de offer. Men de är alltid, alltid sina egna.
I kropp och i sinne.
söndag 29 januari 2012
Att leva på 700 kronor i månaden.
700 kronor. Det är vad jag har kvar när hyra och mat är betald. Det skulle absolut kunna gå. Jag köper sällan kläder, när jag gör det köper jag second hand. Använder inte underkläder förutom när jag vill vara fin/har mens. Jag har få dyra vanor, ganska låga anspråk. 700 kronor skulle absolut kunna räcka till något klädesplagg, alkohol två gånger i månaden, hygienartiklar, lite garn och annat hobbymaterial, en bussresa hem till mina föräldrar och tillbaka, någon fika, tobak och kattmat.
Saken är att även om det skulle gå finns det inget utrymme för extrautgifter. Som att jag verkligen behöver en ny mobil. Inte en flashig ny ny mobil, bara en det går att ringa på så att vänner/lärare/flickvän/familj kan få tag på mig. Som att jag snart behöver nya skor för att jag helt enkelt inte har några andra skor än mina vinterkängor. Som att jag har skulder på totalt 1500 till olika personer.
100 kronor är ungefär vad jag kan avvara till att betala skulder i månaden.
9 månader för att betala tillbaka vad jag lånade av min flickvän för att köpa kläder, två paket cigg, pizzan vi åt tillsammans och konstnärsmaterial? Det känns bisarrt.
15 månader tills jag är skuldfri.
Den här månaden är det värre. Det av inackorderingen som inte gick till hyran gick till skulder. Efter att maten är betald innebär det att jag har 300 kronor. Sedan ska jag köpa tobaken jag har lovat att dela med min kollektivkamrat, jag ska köpa panodil åt en annan kollektivkamrat för att jag fick hans och jag ska betala 50 kronor till en vän för att han lade ut för mig på subway. Det var den här månaden det. Jag har inte ens råd att köpa kattmat.
Det får mig att krympa ihop inuti.
Att veta att jag inte ens kan se till att mina älskade får mat på egen hand.
2900 kronor (studiehjälp 1050 + inackorderingstillägg 1850) fungerar nog bra i månaden om en får pengar till mat hemifrån. Om en får ekonomiskt stöd när en behöver lägga ut extra pengar en månad.
En bekant till mig sa att hon tyckte 1050 i månaden var mycket. Jovisst, om du inte ska köpa kläder, hygienartiklar, kattmat, betala kontantkort och bussbiljetter för de pengarna förutom det du vill lägga på hobbies, nöjen, tobak, att göra saker med vänner och att spara. 1050 kronor är nog gott och väl om de pengarna är till för saker som inte är nödvändigheter. Tyvärr har inte alla föräldrar som kan betala mat åt dem när de har fyllt 18. Alla föräldrar kan inte skjuta till till hyran. Alla får inte pengar till kläder och skor utöver studiebidraget.
Jag har tur. Hyran i mitt kollektiv är 1335. Ingenting om en jämför med vad den blir om jag skulle hyrt en etta. Det skulle inte gått. Jag har tur på fler sätt. Mina katter behöver inte svälta eftersom min flickvän kan köpa mat åt dem. Men det innebär också att jag blir skyldig henne ännu mer.
jag går fortfarande i gymnasiet. Mina föräldrar är fortfarande försörjningsskyldiga. Men faktumet att de inte har några pengar kvarstår. Att tro att allas föräldrar kan försörja sina barn även efter att de flyttat hemifrån är inte verklighetsanknytet.
Imorgon ska jag ringa försäkringskassan, socialstyrelsen och gymnasieförbunddet för att höra om detaljer inför ansökan om bidrag. Jag hoppas att det löser sig. Jag kan inte göra mycket annat.
Saken är att även om det skulle gå finns det inget utrymme för extrautgifter. Som att jag verkligen behöver en ny mobil. Inte en flashig ny ny mobil, bara en det går att ringa på så att vänner/lärare/flickvän/familj kan få tag på mig. Som att jag snart behöver nya skor för att jag helt enkelt inte har några andra skor än mina vinterkängor. Som att jag har skulder på totalt 1500 till olika personer.
100 kronor är ungefär vad jag kan avvara till att betala skulder i månaden.
9 månader för att betala tillbaka vad jag lånade av min flickvän för att köpa kläder, två paket cigg, pizzan vi åt tillsammans och konstnärsmaterial? Det känns bisarrt.
15 månader tills jag är skuldfri.
Den här månaden är det värre. Det av inackorderingen som inte gick till hyran gick till skulder. Efter att maten är betald innebär det att jag har 300 kronor. Sedan ska jag köpa tobaken jag har lovat att dela med min kollektivkamrat, jag ska köpa panodil åt en annan kollektivkamrat för att jag fick hans och jag ska betala 50 kronor till en vän för att han lade ut för mig på subway. Det var den här månaden det. Jag har inte ens råd att köpa kattmat.
Det får mig att krympa ihop inuti.
Att veta att jag inte ens kan se till att mina älskade får mat på egen hand.
2900 kronor (studiehjälp 1050 + inackorderingstillägg 1850) fungerar nog bra i månaden om en får pengar till mat hemifrån. Om en får ekonomiskt stöd när en behöver lägga ut extra pengar en månad.
En bekant till mig sa att hon tyckte 1050 i månaden var mycket. Jovisst, om du inte ska köpa kläder, hygienartiklar, kattmat, betala kontantkort och bussbiljetter för de pengarna förutom det du vill lägga på hobbies, nöjen, tobak, att göra saker med vänner och att spara. 1050 kronor är nog gott och väl om de pengarna är till för saker som inte är nödvändigheter. Tyvärr har inte alla föräldrar som kan betala mat åt dem när de har fyllt 18. Alla föräldrar kan inte skjuta till till hyran. Alla får inte pengar till kläder och skor utöver studiebidraget.
Jag har tur. Hyran i mitt kollektiv är 1335. Ingenting om en jämför med vad den blir om jag skulle hyrt en etta. Det skulle inte gått. Jag har tur på fler sätt. Mina katter behöver inte svälta eftersom min flickvän kan köpa mat åt dem. Men det innebär också att jag blir skyldig henne ännu mer.
jag går fortfarande i gymnasiet. Mina föräldrar är fortfarande försörjningsskyldiga. Men faktumet att de inte har några pengar kvarstår. Att tro att allas föräldrar kan försörja sina barn även efter att de flyttat hemifrån är inte verklighetsanknytet.
Imorgon ska jag ringa försäkringskassan, socialstyrelsen och gymnasieförbunddet för att höra om detaljer inför ansökan om bidrag. Jag hoppas att det löser sig. Jag kan inte göra mycket annat.
torsdag 12 januari 2012
Spyr Etter på: Heterosexuell adoption
Jag spyr egentligen inte etter på att heterosexuella adopterar, det är bra och fint och allt sådant. Men jag hatar att heterosexuell adoption i motsats till homosexuell adoption (egentligen samkönad adoption, inte samma sak då bisexuella/queers mycket väl kan adoptera tillsammans) görs till en icke-fråga. I skolan skall det diskuteras om homosexuella ska få adoptera eller inte. Vissa människors rättigheter är tydligen helt okej att ifrågasätta, trots att skolan är en instutition som ska föra vidare vissa värderingar.
Jag trodde inte att sexism var en av dem. Men det är att främja sexism att säga till en klass: jaha, vad kan ni nu komma på för motargument mot att Pelle och Rasmus ska få ta hand om ett barn? Alla argument jag kan komma på är synnerligen sexistiska och inte alls klassrumsvänliga. Visserligen måste också icke-pk saker få diskuteras i klassrum, men det är skillnad på att diskutera dem och att läraren tar ett tydligt avstånd från de åsikterna och att eleverna uppmuntras att yttra och forma sexistiska åsikter.
Det hela blir absurt om vi vänder på det. Om vi sätter heterosexuella i stället för homosexuella blir det hela genast bisarrt. Normen blir tydliggjord. Det är väl klart att heterosexuella ska få adoptera, det är ju helt naturligt! Varför ska en diskutera det? Det ironiska är att samma argument som används mot samkönad adoption likagärna kan användas vid olikkönad sådan. Också argumenten ter sig snabbt underliga.
Jag trodde inte att sexism var en av dem. Men det är att främja sexism att säga till en klass: jaha, vad kan ni nu komma på för motargument mot att Pelle och Rasmus ska få ta hand om ett barn? Alla argument jag kan komma på är synnerligen sexistiska och inte alls klassrumsvänliga. Visserligen måste också icke-pk saker få diskuteras i klassrum, men det är skillnad på att diskutera dem och att läraren tar ett tydligt avstånd från de åsikterna och att eleverna uppmuntras att yttra och forma sexistiska åsikter.
Det hela blir absurt om vi vänder på det. Om vi sätter heterosexuella i stället för homosexuella blir det hela genast bisarrt. Normen blir tydliggjord. Det är väl klart att heterosexuella ska få adoptera, det är ju helt naturligt! Varför ska en diskutera det? Det ironiska är att samma argument som används mot samkönad adoption likagärna kan användas vid olikkönad sådan. Också argumenten ter sig snabbt underliga.
- Barnet kan bli förvirrat. Det kan tro att alla barn har olikkönade föräldrar.
- Barnet kan lättare fostras in i könssterotyper och normativa föreställningar.
- Barnet kan bli mobbat i skolan.
- Barnet behöver olika människor som förebilder. Om båda föräldrarna är heterosexuella saknas hbt-förebilder.
- Stuandier visar att många barn till heterosexuella föräldrar far illa, mår dåligt, blir kriminella och tar självmord.
- Barnet kan själv bli heterosexuellt.
fredag 6 januari 2012
Vad vi inte sa och vad vi inte visste men vad vi ändå menade
Vi såg på varandra, där och då. Ögonen innehöll inga avgrundsdjup, inga bottenlösa brunnar. Det var försent för klichéer, för tidigt för ord. Kroppsspråket var vårt språk. De hemliga orden vi viskade i varandras öron. En dans mellan kroppar. Ett mimspel av charader.
Vi sa till varandra vad vi inte uttalade och vad vi inte sa var vad vi menade. När vi kom varandra nära kändes det i luften. Som glödande irrbloss omkring oss. Jag viskade vår hemlighet till ett träd när jag sprang naken ute en molnig höstnatt: Jag är kär i dig.
Vi sa till varandra vad vi inte uttalade och vad vi inte sa var vad vi menade. När vi kom varandra nära kändes det i luften. Som glödande irrbloss omkring oss. Jag viskade vår hemlighet till ett träd när jag sprang naken ute en molnig höstnatt: Jag är kär i dig.
Återkomsten!
Hej igen kära obesökta blogg!
Min vackra obesjungna vrå
Du är min egen hemliga pärla
Som jag hoppas ska bestå
(men nu måste jag tyvärr snart gå)
Ha det fint när jag inte är här
Åh, du vackra lilla blogg
I dig är jag lite kär
Detta är en fånig dikt
Men det är ju faktiskt inte förbjudet
Att ägna sig åt slikt
Med denna slutsats säger jag adjö
...och hoppas tillsist att du inte i min frånvaro skall förtvina och dö
Min vackra obesjungna vrå
Du är min egen hemliga pärla
Som jag hoppas ska bestå
(men nu måste jag tyvärr snart gå)
Ha det fint när jag inte är här
Åh, du vackra lilla blogg
I dig är jag lite kär
Detta är en fånig dikt
Men det är ju faktiskt inte förbjudet
Att ägna sig åt slikt
Med denna slutsats säger jag adjö
...och hoppas tillsist att du inte i min frånvaro skall förtvina och dö
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)