Jag rinner bort. Sjunker ihop. Tröttheten drar i mina ögonlock och får världen att röra sig långsamt. Allting är lite mer oviktigt än vanligt, tröttheten i mig mumlar lockande. Mumlar lockande om värme, vila, glömska. Varför skulle jag inte lyssna? Varför skulle jag inte ge efter när mitt liv ändå bara är ett tomt skal, ett tunt, torrt, darrande löv som förs bort av vinden?
Mitt inre är ett glödande virvarr, men min kropp orkeslös. Det tunna skalet suger märgen ur mig, inuti. Vad jag vill med världen är något helt annat än vad världen vill med mig. Vi är låsta så, i ständig kamp, världen och jag. Vi hatar varandra för vad den andra inte är. Vi skriker, slår, sparkar. Men i slutändan är det alltid jag som ligger ner. För sådan är världen.
Mina fingrar rör sig långsamt över tangentbordet. Jag formar mig själv med symboler, ger mig själv liv i en platt, fyrkantig värld. Tröttheten drar ner mig. För vad spelar egentligen någon roll? Vår smärtsamt korta existens är mindre än intet i ett av universums andetag. Vi föds glömda, för ingen vet om vår existens.
Jag kan inte förmå mig själv att under trötthetens lena inflytande finna mening. Jag kan inte hålla fast mitt darrande, skälvande löv samtidigt som jag rinner bort. Jag kan inte få världen att se mitt glödande inre, oavsett hur mycket jag spelar med, försöker, intalar. Mina skrik fastnar i halsen. Slagen och sparkarna jag ger världen förmår den inte ens att suckande vända sig i sin oändliga sömn. Tröttheten mumlar i mig. Det blir till ett oemotståndligt mantra. Ingenting betyder något egentligen.
Så jag sover.
Och glömmer alltihop.
