Att leva på 700 kronor i månaden.

700 kronor. Det är vad jag har kvar när hyra och mat är betald. Det skulle absolut kunna gå. Jag köper sällan kläder, när jag gör det köper jag second hand. Använder inte underkläder förutom när jag vill vara fin/har mens. Jag har få dyra vanor, ganska låga anspråk. 700 kronor skulle absolut kunna räcka till något klädesplagg, alkohol två gånger i månaden, hygienartiklar, lite garn och annat hobbymaterial, en bussresa hem till mina föräldrar och tillbaka, någon fika, tobak och kattmat.

Saken är att även  om det skulle gå finns det inget utrymme för extrautgifter. Som att jag verkligen behöver en ny mobil. Inte en flashig ny ny mobil, bara en det går att ringa på så att vänner/lärare/flickvän/familj kan få tag på mig. Som att jag snart behöver nya skor för att jag helt enkelt inte har några andra skor än mina vinterkängor. Som att jag har skulder på totalt 1500 till olika personer.

100 kronor är ungefär vad jag kan avvara till att betala skulder i månaden.

9 månader för att betala tillbaka vad jag lånade av min flickvän för att köpa kläder, två paket cigg, pizzan vi åt tillsammans och konstnärsmaterial? Det känns bisarrt.

15 månader tills jag är skuldfri.

Den här månaden är det värre. Det av inackorderingen som inte gick till hyran gick till skulder. Efter att maten är betald innebär det att jag har 300 kronor. Sedan ska jag köpa tobaken jag har lovat att dela med min kollektivkamrat, jag ska köpa panodil åt en annan kollektivkamrat för att jag fick hans och jag ska betala 50 kronor till en vän för att han lade ut för mig på subway. Det var den här månaden det. Jag har inte ens råd att köpa kattmat.
Det får mig att krympa ihop inuti.

Att veta att jag inte ens kan se till att mina älskade får mat på egen hand.

2900 kronor (studiehjälp 1050 + inackorderingstillägg 1850) fungerar nog bra i månaden om en får pengar till mat hemifrån. Om en får ekonomiskt stöd när en behöver lägga ut extra pengar en månad.

En bekant till mig sa att hon tyckte 1050 i månaden var mycket. Jovisst, om du inte ska köpa kläder, hygienartiklar, kattmat, betala kontantkort och bussbiljetter för de pengarna förutom det du vill lägga på hobbies, nöjen, tobak, att göra saker med vänner och att spara. 1050 kronor är nog gott och väl om de pengarna är till för saker som inte är nödvändigheter. Tyvärr har inte alla föräldrar som kan betala mat åt dem när de har fyllt 18. Alla föräldrar kan inte skjuta till till hyran. Alla får inte pengar till kläder och skor utöver studiebidraget.

Jag har tur. Hyran i mitt kollektiv är 1335. Ingenting om en jämför med vad den blir om jag skulle hyrt en etta. Det skulle inte gått. Jag har tur på fler sätt. Mina katter behöver inte svälta eftersom min flickvän kan köpa mat åt dem. Men det innebär också att jag blir skyldig henne ännu mer.

jag går fortfarande i gymnasiet. Mina föräldrar är fortfarande försörjningsskyldiga. Men faktumet att de inte har några pengar kvarstår. Att tro att allas föräldrar kan försörja sina barn även efter att de flyttat hemifrån är inte verklighetsanknytet.

Imorgon ska jag ringa försäkringskassan, socialstyrelsen och gymnasieförbunddet för att höra om detaljer inför ansökan om bidrag. Jag hoppas att det löser sig. Jag kan inte göra mycket annat.

Spyr Etter på: Heterosexuell adoption

Jag spyr egentligen inte etter på att heterosexuella adopterar, det är bra och fint och allt sådant. Men jag hatar att heterosexuell adoption i motsats till homosexuell adoption (egentligen samkönad adoption, inte samma sak då bisexuella/queers mycket väl kan adoptera tillsammans) görs till en icke-fråga. I skolan skall det diskuteras om homosexuella ska få adoptera eller inte. Vissa människors rättigheter är tydligen helt okej att ifrågasätta, trots att skolan är en instutition som ska föra vidare vissa värderingar.

Jag trodde inte att sexism var en av dem. Men det är att främja sexism att säga till en klass: jaha, vad kan ni nu komma på för motargument mot att Pelle och Rasmus ska få ta hand om ett barn? Alla argument jag kan komma på är synnerligen sexistiska och inte alls klassrumsvänliga. Visserligen måste också icke-pk saker få diskuteras i klassrum, men det är skillnad på att diskutera dem och att läraren tar ett tydligt avstånd från de åsikterna och att eleverna uppmuntras att yttra och forma sexistiska åsikter.

Det hela blir absurt om vi vänder på det. Om vi sätter heterosexuella i stället för homosexuella blir det hela genast bisarrt. Normen blir tydliggjord. Det är väl klart att heterosexuella ska få adoptera, det är ju helt naturligt! Varför ska en diskutera det? Det ironiska är att samma argument som används mot samkönad adoption likagärna kan användas vid olikkönad sådan. Också argumenten ter sig snabbt underliga.

• Barnet kan bli förvirrat. Det kan tro att alla barn har olikkönade föräldrar.
• Barnet kan lättare fostras in i könssterotyper och normativa föreställningar.
• Barnet kan bli mobbat i skolan.
• Barnet behöver olika människor som förebilder. Om båda föräldrarna är heterosexuella saknas hbt-förebilder.
• Stuandier visar att många barn till heterosexuella föräldrar far illa, mår dåligt, blir kriminella och tar självmord.
• Barnet kan själv bli heterosexuellt.

Vad vi inte sa och vad vi inte visste men vad vi ändå menade

Vi såg på varandra, där och då. Ögonen innehöll inga avgrundsdjup, inga bottenlösa brunnar. Det var försent för klichéer, för tidigt för ord. Kroppsspråket var vårt språk. De hemliga orden vi viskade i varandras öron. En dans mellan kroppar. Ett mimspel av charader.
Vi sa till varandra vad vi inte uttalade och vad vi inte sa var vad vi menade. När vi kom varandra nära kändes det i luften. Som glödande irrbloss omkring oss. Jag viskade vår hemlighet till ett träd när jag sprang naken ute en molnig höstnatt: Jag är kär i dig.

Återkomsten!

Hej igen kära obesökta blogg!
Min vackra obesjungna vrå
Du är min egen hemliga pärla
Som jag hoppas ska bestå

(men nu måste jag tyvärr snart gå)

Ha det fint när jag inte är här
Åh, du vackra lilla blogg
I dig är jag lite kär

Detta är en fånig dikt
Men det är ju faktiskt inte förbjudet
Att ägna sig åt slikt

Med denna slutsats säger jag adjö
...och hoppas tillsist att du inte i min frånvaro skall förtvina och dö