Föräldrar

Efter att ha lämnat boet och skapat sig något av en egen familj blir relationen till föräldrarna så annorlunda. Detta fick jag erfara i helgen, när mina föräldrar var på samma spelkonvent som jag, mina kollektivkamrater och min flickvän. Världarna fick en beröringspunkt och det blev nästan smärtsamt tydligt hur avskiljda de är från varandra.

De personer jag under min uppväxt sett upp till, förlitat mig på och blivit omhändertagen av är plötsligt mer av mina jämlikar. Jag är min egen på ett helt nytt sätt.

Även om min mamma tycker om att kalla mig för sin lilla unge så vet vi båda att det inte är så det förhåller sig längre. Jag har mitt liv, min familj. De har sin.

Nästa år, när vi återigen träffas på samma spelkonvent, så kommer det vara ännu tydligare. Om allt går som planerat har jag och min flickvän en liten person till i vår familj då.

Det hela får mig att fundera på framtiden. Hur kommer det bli när världen har rört sig ytterligare ett varv och lilla Jinx själv upplever känslorna av plötslig distans till sina mammor men samtidigt uppfylls av den nyvunna självständighetens frihet?

Jag har ingen aning, men det känns spännande. Mitt äventyr, vårt äventyr, har bara börjat.

Min flickvän och jag

Min flickvän och jag är ganska olika.

Hon är ordentlig, förståndig och oerhört diplomatisk.
Hon blir aldrig arg ens när jag vill det och tycker om att hjälpa till.
Hon tycker att det är väldigt jobbigt när saker inte blir som planerat och stressar ofta upp sig och oroar sig.
Hon skrattar åt ordskämt och felplacerade skiljetecken.
Hon dricker sällan och nästan aldrig för att bli berusad.
Hon tycker att nikotin är knark.
Hon älskar rödbetor och vinäger men gillar inte nyponsoppa, bananer eller russin.
Hon går upp tidigt på morgonen och tycker om att bara-mysa-inget-mer.

Jag är oordningssam, impulsiv och stundtals väldigt envis.
Jag blir ibland arg mest för att få vara arg, jag måste få använda olika känslor.
Eftersom kaos är lite min grej och eftersom att jag är van vid att jag sällan lyckas genomföra mina planer på det sätt jag tänkt så tar jag det lugnt i de flesta situationer.
Jag har tusen idéer och tusen halvfärdiga projekt.
Jag super, går på puben, röker cigg och tar mig en jolle då och då.
Jag tycker om äppelmos och nyponsoppa men gillar inte vinäger/ tahini/ jordnötssmör/ senap på/ i allt (vilket min flickvän i princip gör...)
Jag sover ofta länge och vill ofta ha sex.

Samtidigt är vi ganska lika.

Vi har delvis samma värderingar och liknande världsbild.
Båda är genusmedvetna, har en queerfeministisk utgångspunkt, är vänstersinnade samt djurrätts- och miljöengagerade.
Vi lyssnar på samma musik. Reggae såsom glesbygd'n, kapten röd, governor andy, kultiration, svenska akademin och ska'n'ska, doktor kosmos, vissångare, folkmusik, björk, the beatles, progg och punk som the clash, asta kask och dia psalma. 
Vi är båda besatta av doctor who, webcomics, brädspel, böcker, te och garnhobbies som virkning och stickning.
Vi lånar varandras kläder, sminkar varandra och använder ett liknande sätt att tala.

Men oavsett allt det, oavsett alla våra likheter och olikheter så finns det en del saker som är viktigare än allt annat.

Att vi tycker om att somna i varandras armar.
Att vi blir glada när vi inser att den andra ligger vid vår sida när vi vaknar.
Att en gnista skapas när våra blickar möts.
Att vi litar på varandra helt och fullt.
Att vi vet att så länge vi vill så är det vi.

Att ta en annan människas kropp, Att sälja sig

Begreppen förekommer ofta. I våldtäktssammanhang blir offret taget, sexsäljaren säljer sig själv, mannen tyckte att han hade rätt att ta kvinnans kropp.

Språket är visserligen användbart för, och menat till, att beskriva ett maktförhållande. Den som tar och den som blir tagen. Förövaren och offret. Subjektet och objektet.

Men kan en kropp verkligen tas? Blir inte offrets rätt till sin egen kropp än mer förminskad genom språket? Att någon gjorde något med din kropp är inte samma sak som att din kropp är tagen. Den är alltid din. Uttalanden likt de i inläggets början blir snarare kontraproduktiva än hjälpande. Om till och med de som står på din sida konstruerar din kropp som något som är möjligt att tas förstärks bilden av att kroppen inte är din egen.

Visserligen finns det situationer där kroppar - och kroppsdelar - tas. Det finns människor som säljer sina organ för att kunna leva, som bokstavligt talat säljer sina kroppar. Men detta skulle inte jag vilja kalla riktigt samma sak. Du har inte blivit tillfråntagen din kropp för att du har blivit taffsad på, du blir inte tillfråntagen din kropp för att du erbjuder dig att utföra sexuella tjänster med den för betalning, du blir inte ens tillfråntagen din kropp om du blir ett offer för trafficking eller slavarbete och tvingas till att använda din kropp på ett sätt som du inte vill dagligen. Det som blir ifrågasatt, det som kränks, det du blir berövad, det är rätten till din kropp. Det är skillnad.

Genom att säga att någons kropp, någons person, någons inre skulle kunna bli taget är att göra offret för alltid ofullständigt. Det är att säga att det alltid är förövaren som kommer att ha makten. Offret är ju inte helt. Offret är taget. Jag har blivit våldtagen. Men min kropp är, var och kommer alltid vara min. Det förövaren gjorde var att inkräkta, att kränka min rätt till min kropp, att kränka kroppen som sådan, att beröva mig vilja och kontroll. Men min kropp berövades mig inte. För en stund var det någon som gjorde saker med min kropp som jag inte ville. Med betoning på min.

De flesta människor är någon gång offer. De flesta människor - och särskilt kvinnor - får någon gång i livet uppleva hur rätten till deras kroppar kränks, hur andra människor tar sig friheter på deras bekostnad. I den stunden är de offer. Men de är alltid, alltid sina egna.

I kropp och i sinne.