Vad vi inte sa och vad vi inte visste men vad vi ändå menade

Vi såg på varandra, där och då. Ögonen innehöll inga avgrundsdjup, inga bottenlösa brunnar. Det var försent för klichéer, för tidigt för ord. Kroppsspråket var vårt språk. De hemliga orden vi viskade i varandras öron. En dans mellan kroppar. Ett mimspel av charader.
Vi sa till varandra vad vi inte uttalade och vad vi inte sa var vad vi menade. När vi kom varandra nära kändes det i luften. Som glödande irrbloss omkring oss. Jag viskade vår hemlighet till ett träd när jag sprang naken ute en molnig höstnatt: Jag är kär i dig.