Att ta en annan människas kropp, Att sälja sig

Begreppen förekommer ofta. I våldtäktssammanhang blir offret taget, sexsäljaren säljer sig själv, mannen tyckte att han hade rätt att ta kvinnans kropp.

Språket är visserligen användbart för, och menat till, att beskriva ett maktförhållande. Den som tar och den som blir tagen. Förövaren och offret. Subjektet och objektet.

Men kan en kropp verkligen tas? Blir inte offrets rätt till sin egen kropp än mer förminskad genom språket? Att någon gjorde något med din kropp är inte samma sak som att din kropp är tagen. Den är alltid din. Uttalanden likt de i inläggets början blir snarare kontraproduktiva än hjälpande. Om till och med de som står på din sida konstruerar din kropp som något som är möjligt att tas förstärks bilden av att kroppen inte är din egen.

Visserligen finns det situationer där kroppar - och kroppsdelar - tas. Det finns människor som säljer sina organ för att kunna leva, som bokstavligt talat säljer sina kroppar. Men detta skulle inte jag vilja kalla riktigt samma sak. Du har inte blivit tillfråntagen din kropp för att du har blivit taffsad på, du blir inte tillfråntagen din kropp för att du erbjuder dig att utföra sexuella tjänster med den för betalning, du blir inte ens tillfråntagen din kropp om du blir ett offer för trafficking eller slavarbete och tvingas till att använda din kropp på ett sätt som du inte vill dagligen. Det som blir ifrågasatt, det som kränks, det du blir berövad, det är rätten till din kropp. Det är skillnad.

Genom att säga att någons kropp, någons person, någons inre skulle kunna bli taget är att göra offret för alltid ofullständigt. Det är att säga att det alltid är förövaren som kommer att ha makten. Offret är ju inte helt. Offret är taget. Jag har blivit våldtagen. Men min kropp är, var och kommer alltid vara min. Det förövaren gjorde var att inkräkta, att kränka min rätt till min kropp, att kränka kroppen som sådan, att beröva mig vilja och kontroll. Men min kropp berövades mig inte. För en stund var det någon som gjorde saker med min kropp som jag inte ville. Med betoning på min.

De flesta människor är någon gång offer. De flesta människor - och särskilt kvinnor - får någon gång i livet uppleva hur rätten till deras kroppar kränks, hur andra människor tar sig friheter på deras bekostnad. I den stunden är de offer. Men de är alltid, alltid sina egna.

I kropp och i sinne.