Jag har insett att jag tidigare missat en stor kvalitétshöjare i livet. Något lättillgängligt och fint jag förbisett. Men så nu, idag, mötte jag en skock med får på min dagliga vandring hemåt. Nyfikna tassade de sig fåraktigt framåt. Långt mer än lustig måste jag verkat i deras ögon. När en väl trippat nära kom snart fler, vaksamt förlitande på flockens omdöme. Det dröjde inte länge innan de noga nosade på min utsträckta hand.
Det blev en liten idyllisk lyckostund. Fluffiga moln seglade över den blå himlen, de fluffiga fåren betade på de böljande gröna kullarna, de stora lövträden i jordbrukslandskapets skogsdungar vajade vilsamt i den ljumma vinden. Fåren ville snart kela. Eller i alla fall vissa. De yngre fåren som inte längre var lamm men som fortfarande gick tätt efter sina mödrar var mer skeptiska till spektaklet än de äldre fåren. De kom fram i små skockar och blev kliade. Älskade.
Är det inte det som gör livet underbart ändå? Att få se ett får njutningsfullt sträcka på halsen när det blir kliat bakom örat, att tätt intill hennes kind dra in hennes doft, att i få vara, leva, andas i den idyll världen faktiskt är. Oavsett hur mycket elände, tvivel, krig och sorger vi människor fyller andras eller våra egna liv med så är livet faktiskt egentligen väldigt enkelt. När man verkligen tar sig tid till att se på himlen, på molnen, fyllas av alla färger, alla dofter, fyllas av all vind som sliter i håret, då, då är livet värt att leva. Då är livet så enkelt som det egentligen alltid är, under alla knutar, allt krångel, alla mönster, mallar, normer, regler.
I stunden, där, med en varm, levande livsform vid mig, där blir jag hel. Vandrande över de vidsträckta fälten. Vilande på en bädd av gräs i solen. Viskande en hemlighet bara träden hör. Där älskar jag världen. Med fåren hack i häl svämmar jag över av kärlek.
Min slutsats: Mer får åt alla!
