När man inte vet om man är förälskad eller inte...

...och inte vill ta ut något i förskott, blir världen lite mer komplicerad. Det är nog bäst att jag tar hela kråksången från början...

Efter att jag började bli mer än måttligt trött på onsande lite då och då och att mitt intimitets-behov främst tillfredsställs av katten, en mycket mysig och söt katt måste tilläggas, så utarbetade jag och en av mina listiga kompanjoner en plan.
En plan som i huvudsak går ut på att få fart på mitt skrangliga och mycket torftiga kärleksliv. När jag berättar för folk att jag aldrig haft ett fast förhållande i konventionell mening blir folk ofta lite chockade. Ser någon (i detta fall jag) bra ut, kan prata för sig, är oblyg och sexuellt aktiv så förutsätter många att personen ifråga haft det.
Sen att det kan spela in att jag är en till stora delar hemmasittande multinörd med antisociala tendenser, det glöms bort. Planen går i huvudsak ut på att jag skulle våga ta initiativ till kontakt i den fruktade verkligheten (alltså inte ragga upp någon med mer eller mindre alkohol i blodet eller umgås med allt möjligt sorts folk och fä obehindrat på festivaler, sånt kan jag redan) och därmed kanske komma tillrätta med min icke-existerade kärleksrelation.

Planen i punktform:

1. Hitta ett offer. Det vill säga en person som hen tycker är attraktiv, som verkar vänlig och som inte bor på Grönland (eller valfritt annat ställe långt ifrån dig).
2. Ta reda på det nödvändiga. Det vill säga om personen är singel/öppen för en förbindelse, vilken sexuell identitet personen identifierar sig som och gärna vad personen heter. Gemensamma vänner och bekanta underlättar. Mycket.
3. Ta kontakt. Säg hej. Utbyt komplimanger. Inled en kortare konversation. Visa med kroppsspråk, blickar och ord att du tycker om att spendera tid i personens sällskap (om det nu är så, om inte är det tillbaks till steg 1 som gäller).
4. Hitta på något. Fråga om personen vill göra något. Helst inte för påträngande-dejt-pretentiöst utan på ett mer öppet plan så det skulle fungera att göra med en vän/vag bekant. Ta en fika till exempel.
5. Se till att ses igen. I allafall om inte det senaste mötet slutade i katastrof.
6. Go with the flow. När kontakten väl finns finns det inte särskilt mycket mer att göra än att fortsätta bygga på en positiv relation till "offret" och se vart det hela leder.

Jag var duktig och hittade ett offer. En person jag har tyckt varit både snygg och intressant ganska länge. I nuläget är jag ett dygn från steg 5. Blå, som jag nämnde i mitt förra inlägg, är denna person och jag ska hem till henne imorgon. 

För några dagar sedan drack jag en kopp te hemma hos en väninna. Hon kommenterade att jag verkade så glad. Lite hemlighetsfull. Och det är ju sant. Även om Blå och jag bara träffats en gång "ordentligt" (korta hej i korridoren räknas inte), så var det extremt trevligt. Det är så lätt att umgås med någon som tycker om att umgås med en själv. Orden bara flöt fram, från oss båda, och jag är ändå en sån person som ofta agerar konversationsdödare.

Jag känner mig lite fånig, men jag kommer ofta på mig själv med att säga helt onödiga saker om Blå till alla möjliga människor. 

"När man ger Blå en komplimang kinesbugar hon". "Blå har gjort en film om en get." "Blå bor i en lägenhet".

Saker sagda av mig den senaste veckan.

Är inte det ett symptom på att jag blivit lite smått förälskad vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. 

Fast å andra sidan brukar jag bli så när jag börjar umgås med en ny, intressant människa, även med helt och hållet vänskapliga intentioner. Och jag brukar tycka det är trevligt och jag brukar bli glad. Till och med lite hemlighetsfull. 

Jag intalar mig själv att det är alldeles för tidigt att börja intala sig något åt varken det ena eller andra hållet. Oavsett om passionens blixtrande gnista finns där eller inte så har vi ju trevligt, eller hur? Jag vill inte ta ut något i förskott. Inte ens när det kommer till känslor. Jag antar att jag är rädd. 

Men samtidigt tror jag att förälskelse och kärlek slår rot där den tillåts växa och jag vill inte börja vattna mitt lilla frö innan jag vet att det finns en chans till sol. Det har jag gjort förut. Då visade det sig att jag och den andra personen hade lite olika ideér om vad vi var ute efter. 

Nervositeten inför imorgon börjar sätta in. Samtidigt är jag inte alls orolig. Det är lätt att vara med Blå. Slappnar jag av kommer vi ha det roligt. Nervositeten gäller mer vad jag kanske kommer upptäcka att jag känner och inte känner. För jag är sinnessjukt trött på att vara singel. Jag trodde aldrig att jag, som förespråkare av fri kärlek och därtill wannabe-relationsanark, skulle säga eller skriva det här, men jag längtar verkligen efter ett förhållande. Ett vanligt, tvåsamt, supervaniljigt förhållande. Med vissa modifikationer.

Tänk om det är så att jag bara inbillar mig att jag är förälskad för att jag så gärna vill vara förälskad?

När man har massa saker att göra men inte gör dem...

...kan man till exempel skriva ett inlägg i sin hitills nästintill oanvända blogg. Egentligen har jag tre kulturhistoriaarbeten att göra klart, ett rum att städa inför tekalaset på fredag, kläder att tvätta inför första skoldagen efter lovet (dessutom ska jag hem till Blå efteråt, känner halv-förtryckt klädpanik bubbla upp..) och ett verklighetsspel-in-making att ta itu med. Egentligen.

Istället sitter jag och längtar efter sommaren, försöker fundera vad av alla sakerna jag skulle vilja göra som jag faktiskt ska genomföra. Istället har jag läst en webbcomic om en antropomorfisk wombat på ett episkt äventyr som involverar en död hyenagud och tittat på Desperate Romantics på svt-play. Jag borde skärpa mig.

Men jag tänker att om jag skriver av mig litegrann först så kanske det går lättare att spendera resten av kvällen med att städa och sammanfatta text om olika tidsepoker som redan är komprimerad (repetition gör så man lär sig, jag vet, jag vet, tyvärr är det inte samma sak som att det är tillfredsställande arbete..).

Så.. Nu när jag har åstadkommit ett ganska tråkigt blaha-inlägg om restarbete och städning tänkte jag att jag kan börja med ett nytt, lite mer läsvärt om jag nu någonsin skulle få för mig att lägga ner så mycket tid på att blogga (och därmed också läsa och kommentera andras bloggar,  det går hand i hand det där) att jag faktiskt får några läsare. Men vem behöver läsare? ;) Jag tycker känslan att jag skriver något här som någon skulle kunna läsa, istället för att kluddra mina ord på ett papper som hamnar i botten av en knökfull skrivbordslåda, är häftig i sig. Att skriva för sin egen skull på internet är underskattat.

Nog om det. Mitt nästa inlägg kommer nog handla antingen om feminism eller kärlek.. Vilket ju nästan är samma sak!